|
På Trollhättans golfklubb kan man under spelet ha turen att också se ett rikt djurliv.
Vildsvin (Sus Scrofa)
Vildsvinet är efter tvåhundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna. Arten har en lång historia i Sverige som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 80-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat snabbt i sydöstra och södra delen av Sverige.Vildsvin är skygga och och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.
I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken.
Kronhjort (Cervus elaphus )
Kronhjorten är vårt största hjortdjur näst efter älgen. Den har höga ben, långsmal kropp och en lång, slank hals. Hjortarna (handjuren) har stora greniga hornkronor. Vuxna hjortar har en mankhöjd på 120-150 cm. Storvuxna hjortar kan väga 250 kg medan hindarna ligger på cirka 130 kg (levandevikter).
Sommarpälsen är kort och övervägande rödbrun på kronviltet, med en ljust gulbeige "spegel". Vinterpälsen är längre och mer mörkt gråbrun. Hjorten ger generellt ett mörkare intryck är hin-den. Den har vintertid en lång, raggig, manliknande päls i mör-kare ton och en mörk lockig pannlugg samt en helt svart buk.
Under brunsten ger de sig till känna genom att bröla med ett dovt, råmande läte. Kalven är rödbrun med vita fläckar fram till ca två månaders ålder.
Hjortens horn fälls från slutet av februari till böran av mars. Nya horn anläggs under våren - sommaren och fejas i juli. Storlek och taggantal ökar successivt med hjortens ålder. Taggarna ut-ecklas fram till 6 års ålder, därefter blir hornuppsättningarna grövre – som grövst är de på 10-14 år gamla hjortar. I Sverige ser man sällan hjortar med större hornkronor än totalt 14 taggar.
Småvessla (Mustela nivalis vulgaris)
Vesslan är den minsta medlemmen i mårdfamiljen i Sverige. Trots sin ringa storlek är vesslan orädd och försvarar sig med våldsamt temperament om den skulle bli angripen. När man ser den slås man främst av dess ringa storlek, dess charmiga utseende och av dess livfullhet. Mötet består ofta i att man ser ett huvud sticka upp bland kvistar och gräs eller att man ser den titta fram här och där när den kilar omkring i en stengärdsgård.
I Sverige finns två raser av vessla: småvesslan och den mindre snövesslan. Inom båda raserna finns stora skillnader i kropps-storlek där hanen är nästan dubbelt så stor som honan. En full-vuxen hona av snövessla är liten som en mus och väger inte mer än 50 gram medan hanen kan väga dubbelt så mycket. En hona av småvessla väger ungefär 80 gram medan hanen kan komma upp i 130 gram (åkersorken som är småvesslans van-ligaste byte i södra Sverige väger upp till 70 gram!). Småvess-lans storlek och vikt ökar söderut i dess utbredningsområde. En småvessla i Grekland kan väga 2-3 gånger så mycket som sina artfränder i Sverige.
Kanadagås (Branta canadensis)
Kanadagåsen är Sveriges största gås (vingbredd 160-185 cm, vikt upp till 4,5 kg). Den troligaste förväxlingsrisken är vitkindad gås. Den vitkindade gåsen är dock betydligt mindre (vingbredd 130-155 cm), har betydligt kortare hals (kanadagåsen svanlikt lång hals), har silvergrå inte brun rygg och ett helt annat läte (ett skällande pack, pack). Den vita kindfläcken kan variera i storlek hos bägge arterna och det är inte helt ovanligt med helt vit kind hos kanadagäss.
Kanadagåsen är också känd för att bilda hybrider (mellan-artskorsningar) med de flesta andra gåsarter även om detta är ett ovanligt fenomen. Den vanligaste korsningen är med grågås men hybrider finns också rapporterade med snö-, strip-, vit-kindad-, säd-, bläs- och fjällgås. Dessa hybrider blir något av ett mellanting av de olika arterna och kan se mycket märkliga ut.
Grågås (Anser anser)
Grågåsen kan vara svår att skilja från andra gråa gäss. De bästa artkännetecknen för grågås brukar vara den kraftiga och enfärgat orangerosa näbben, orangerosa ben och de ljusa vingovansidorna. Förväxling gentemot de andra gråa gässen kan uteslutas genom följande karaktärer:Sädgås: Svart teckning på den betydligt klenare näbben. Inga ljusa vingovansidor.Bläsgås: Vit bläs vid näbbroten. Svarta fläckar på buken. Markant mindre. Lätet. Den kanske främsta förväxlingsrisken gentemot grågås ligger hos unga bläsgäss då de saknar vit bläs vid näbbroten såväl som svart teckning på buken. Notera dock förhållandevis liten näbb, klen kroppsbyggnad jämfört med grågås, inga ljusa vingovansidor, storlek och läte.
Häger (Ardea cinerea)
84 – 102 cm. Vingbredd 155 – 175 cm. I huvudsak grå på ovansidan och vit eller ljusgrå på undersidan. Flyger med kupade vingar, och framifrån syns då vita fläckar på vingknogarna. Flyger med indragen hals, och även när den står har den ofta halsen krökt. Sitter gärna i träd.Förväxlingsrisk: Tranor sitter praktiskt taget aldrig i träd. Både stående som flygande tranor har oftast en rak hals. Tranan har en yvig plym som döljer stjärten.Finns: Häckar mest i södra delarna av Sverige. Undantag är Öland och Gotland där den uppträder mer sporadiskt.
Häckar mer sällsynt i mellersta Sverige.Äter: Fisk, grodor, vatteninsekter, maskar och ibland även sorkar och möss.Läte: Ett ljudligt hest kraxande ”kah-ährk”.Häckar: Trivs bäst tillsammans i större eller mindre kolonier. Boet byggs oftast högt uppe i ett träd, men det kan även duga med lägre buskar, i vassen eller sällsynt på marken.
Fakta: Jägareförbundet
|
